Reading edge interview: Dana Sederowsky with monotony repetition practice

As the reading edge library slowly takes shape, more and more publications are becoming a part of its diversified collection. With a point of departure in specific works and the artists behind them, the Reading edge interviews attempt to initiate an extended discourse regarding publishing and performative practices, and the transgressive field where those poetics evolve and intersect one another.

photo: monotony repetition practice, artists´ book by Dana Sederowsky 2016

The artist Dana Sederowsky has made the book monotony repetition practice, which is now one of the represented publications in the library. monotony repetition practice is a hand-bound artist’s book limited to 500 copies plus an exclusive Collector’s Edition of 10 (+ 2 AP) produced in cooperation with Kerber Verlag, Berlin, Germany. The book contains a handwritten text measuring 10.8 meters that has been scanned on a scale of 1:1 and folded into a leporello, which means that you can fold it out to its full length, place and shape it as you wish, creating your own sculptural object. The leporello consists of the repetition of three phrases: “monotony is a virtue, repetition is a strength, practice makes progress”, and is accompanied by a presentation of the artist written by art critic Sinziana Ravini, and photographs that document Dana Sederowsky´s project Text Walls.

photo: monotony repetition practice, artists´ book by Dana Sederowsky 2016

This interview is in Swedish and the questions was asked by Josefin Gladh. It brings up the many dimensions of the book monotony repetition practice – how one can interact with it as a sculptural object or create a personal performance while reading it. Also, it´s a conversation about monotony and repetition as such, as well as Sederowsky´s experience of different performance formats and the supposed opposing relation between performing arts and the book as a static object.

Josefin: Jag har förstått att boken var en del av ett större projekt du gjorde som hette Text Walls. Vill du berätta lite om projektet som helhet och bokens roll i detta?

Dana: Text Walls är ett projekt baserat på det handskrivna ordet som går ut på att jag undersöker ”long durational performative writing” och använder mig av repetition som metod. monotony repetition practice är dels en regelrätt läsbar och blädder-bar bok, dels en skulptural form – det vill säga ett objekt som går att forma på olika sätt. Man kan också läsa den som poesi. Jag ser boken som en del av mitt utforskande och den fungerar som att man får en bit av en väggtext/textvägg med sig hem.

Josefin: Ja, boken har verkligen många dimensioner och inrymmer möjligheten att vara i ständig förändring. Läsaren är ju alltid en medskapare av verket, men i det här fallet uppmanad att interagera på ett påfallande taktilt sätt. På din hemsida kan man se exempel på möjliga interaktioner, vad mer har du sett utföras med boken? Har du några önskemål om hur boken ska användas?

Dana: Jag har fått berättat för mig att flera ägare till boken verkligen har gått all in gällande att se boken som ett skulpturalt objekt och placerat den utifrån det synsättet, till och med på ett podium. Andra har tyckt att den fungerat lika bra som en blädder-bar bok och har läst den från pärm till pärm. Genom läsningen av de tre repetitiva fraserna om och om igen skapar läsaren en egen performance utförd i hemmet.

Josefin: Hur arbetade du tillsammans med förlag och redaktörer gällande sättning, layout m.m.?

Dana: Jag har arbetat en del i Berlin på olika artist residencies och letade upp ett förlag; Kerber Verlag. Jag tyckte att de gav ut spännande titlar och presenterade min idé för dem. De nappade, men det var viktigt för mig att ALLA moment i det konstnärliga utformandet av boken skulle produceras av mig – från textskrivandet till själva formen. Sammanställningen av texterna samt den beskrivande introtexten har dock två andra personer gjort; grafisk form av Anna Antonsson och ett förord av Sinziana Ravini.

Josefin: Man skulle kunna säga att det karaktäristiska med performativa praktiker är det faktum att de är efemära. De utmärks av tillfällig och akut närvaro som är förgänglig, medan en publikation snarare skapas just för att stanna kvar och definieras av sin fortsatta närvaro. I din konstnärliga praktik, exempelvis monotony repetition practice, överträder dessa format   varandras områden. Hur skulle du beskriva denna relation?

Dana: Ibland gör jag live performance, men mestadels video performance. Det viktigaste för mig är det personliga mötet med verket. Genom att undersöka båda dessa former (live och video), har jag funnit att det är videoprojektionens möte med åskådaren som ger den direkta effekt som jag önskar få fram, trots att det är en skärm emellan åskådare och verk. Jag upplever att det blir ett mer intimt tilltal än med en stor grupp som ofta är fallet med ett live performance. För mig är det alltså inte viktigt när själva verket blir till. Att däremot göra en fysisk bok är den totala motsatsen, det är något jag aldrig har gjort tidigare. Det är så att säga en statisk produkt och därför var det viktigt för mig att låta ägaren åtminstone vara delaktig i hur man vill placera boken och hur man vill utföra läsningen av den.

Josefin: monotony repetition practice var också en performativ skrivakt. Kan du berätta lite om hur du upplevde denna performance? Den kroppsliga upplevelsen, relation till publiken, styckets omfattning osv.?

“monotony is a virtue, repetition is a strength, practice makes progress” live performance/text installation Göteborgs Konsthall Sweden © 2015 Dana Sederowsky

Dana: Jag gjorde ett live performance på Göteborgs Konsthall år 2015 under min separatutställning där. Jag stod i rummet längst in i Konsthallen med ryggen vänd mot betraktarna och skrev på väggen direkt med tuschpenna, 2 timmar om dagen utan uppehåll, 3 dagar i veckan under en månads tid. Eftersom väggen var 10 meter lång, 6 meter hög och bokstäverna ca 5 cm, så tog det sin tid. De första dagarna arbetade jag från en byggnadsställning och klättrade upp och ned från denna, flyttade ställningen en meter, förankrade den, gick upp, skrev och gick ned igen. Det var som ett koreografiskt mönster, en form. Jag ville undersöka vad som hände i repetitionen av samma tre fraser (“monotony is a virtue, repetition is a strength, practice makes progress”). Publiken var aktiv; vissa satt i timmar på sina utfällbara stolar och väntade på att något skulle hända, vissa gav mig direktiv om hur texten böljade fram och hur jag skulle göra för att räta ut den. Vissa kom fram och knackade mig på axeln under tiden jag arbetade, vissa försökte prata med mig. Hela idén gick ut på att undersöka vad det konstnärliga arbetet går ut på, och vad ett arbete innebär. Vad som är värt någonting. Efter utställningens tre månader var slut, målades väggen vit igen och verket försvann. Eller inte… eftersom det finns kvar där under som ett färgskikt dolt inuti Göteborgs Konsthalls vägg, möjligt att skrapa fram om hundra år.

“monotony is a virtue, repetition is a strength, practice makes progress” live performance/text installation Göteborgs Konsthall Sweden © 2015 Dana Sederowsky

Josefin: En gängse förståelse av repetition som sådan är att det är upprepning som förblir densamma, men det kan också förstås som ofrånkomligt skapande av skillnad eller förskjutning. När du i detta specifika arbete fortsatte att skriva under så pass lång tid, uppstod en rubbning och i så fall på vilket sätt?

Dana: En stor del av mina performativa undersökningar går ut på att just se vad som händer med mig, akten och med publiken när något till synes vardagligt eller enkelt repeteras in absurdum. När man utför något så monotont under djupaste koncentration, förlorar då texten succesivt sin innebörd i och med upprepandets uttömmande kraft? Blir den endast en dekorativ tapet? Tappas innehållet och tyngden i orden bort? Jag har intresserat mig för hur propagandatext verkar, när budskap matas in genom ständig upprepning, vad händer i att utsättas på det sättet? Det jag upptäckte i själva skrivakten var intressant; även om jag kunde fraserna utan och innan så var jag efter varje kommatering tvungen att se tillbaka på tidigare fras för att veta var någonstans jag befann mig i flödet av texten. Jag fick således små ”black-outs” inför varje fras och innebörden av orden var ingenting jag tänkte på eller intalade mig var viktiga just då. Jag blev som en maskin vars enda uppgift var att inte skriva fel, hålla raka rader och röra mig utifrån ett specifikt rörelsemönster. Jag befann mig i ett kritvitt rum. Vi hade maxat belysningen med mycket skarpa lysrör för att förstärka känslan av att befinna sig på en icke-plats, i ett slags vakuum. Där förlorade jag mig själv och publiken under djupaste koncentration – en mycket märklig känsla som jag aldrig upplevt i något annat sammanhang förut.

Josefin: Vad är skrivande för dig?

Dana: En utdöende handling. Barn kan inte skriva för hand längre. Det skrämmer mig. Och det hör ihop med den fysiska boken och dagstidningar som känns hotade. Jag vill göra vad jag kan för att försöka bevara dessa medier.

Josefin: Om man tänker sig monotoni som motstånd så förbinder jag det på samma gång med våld och frihet. Efter dina erfarenheter av denna praktik, vad skulle du säga att monotoni är för dig?

Dana: En dygd.

Tack Dana!

Among many other publications, monotony repetition practice will be available in the READING EDGE library, a place inhabiting a variety of divergent bodies and languages, interfacing each other onto an edge where reading as knowledge is understood as labor of interdependency, by proliferation of difference, always singular, unavoidably borderline.

The library is projected to be opened in early fall 2018.

About Dana Sederowsky:

Dana Sederowsky works with video performance, photography and extensive handwritten texts covering large wall areas.

Dana Sederowsky was born in 1975 in Helsingborg. She received a BFA in photography from the Högskolan för Fotografi in 1999 and an MFA from the University of Gothenburg, Valand Academy of Arts, in 2006. She has exhibited nationally in solo exhibitions, for example at the Dunkers kulturhus in Helsingborg, Hasselblad Center in Gothenburg, the Fotografiska Stockholm, and Göteborgs Konsthall, as well as internationally in numerous group exhibitions, including at the Centre for Contemporary Art in Ekaterinburg and Moscow, and at the L.A. International Art Biennal, Los Angeles. In 2004 Sederowsky received a stipend from the Hasselblad Foundation to Villa San Michele on Capri, Italy.

To book monotony repetition practice is available to purchase at the website:

https://www.danasederowsky.com/